Publicerade detta för något år sedan men tycker det är värt att läsa igen.

Det finns de stunder som är hundra procent perfekta. Där man är helt och håller lycklig. De stunder där man plötsligt inser att jag hade inte bytt ut detta ögonblick mot något i världen. Det värmer kroppen och lägger sig som ett tryggt täcke runt hjärtat. Så ibland kan man bli så fruktansvärt ledsen eller panikslagen när man är mitt uppe i den stunden för man vet att den kommer ta slut. De är sällan långvariga, stunder fungerar ju inte så. De tar slut. Som det mesta i livet.

Jag tror vi måste sluta vara rädda för att de ska ta slut. Jag tror att vi måste köra på, njuta för allt vi kan och sen när livet känns tugnt kan vi blunda och minnas exakt hur lyckliga vi var i dessa stunder.

Jag brukar samla på mig de där stunderna. Vet att de behövs vid andra tillfällen. En gång somnade jag av att någon höll min hand så hårt, så hårt. Kände hur blodet började pulsera och fingrarna blev vita. Som om han just i det tillfällen ville ha mig precis så nära som det bara går. Tänkte på när jag var barn och alltid höll mammas hand när jag skulle somna eftersom jag tänkte att jag då skulle märka om hon släppte den och försökte smyga upp. Precis så höll han min hand. Och jag lät honom hålla och strök med tummen över hans fingrar så andades jag in hans andetag och lyssnade till hans sömn. En alldeles perfekt stund.

Sen finns det andra stunder. När man mår helt åt helvete. Hade en sån i lördags natt när jag kom hem. Det kändes som om någon rispade under min hud. Jag låg i min säng men kunde inte somna, minuter blev timmar och jag ville bara pressa naglarna in i min hud tills jag hade rivit upp hela skiten. Gick upp och kedjerökte ett gäng cigaretter och skrev en obegriplig text om oförklarlig sorg.

Sen blundade jag och tänkte på när någon låg och höll min hand så hårt och nära. Så somnade jag. Och det är okej att fly till drömmarnas land innan man faktiskt sover ibland. Tänka på de stunder där vi har mått som allra bäst när vi befinner oss i stunder vi mår som allra sämst. De lyckliga stunderna kanske går över snabbt men det betyder inte att de inte är långvariga, vi kan faktiskt spara dem och plocka fram dem när de behövs igen. För de gör det.

- Michaela Forni

Kommentera här: